Människor som går längs med gatan, med sina feta näsor så nära glasrutan på sina telefoner att det nästan blir feta, grisiga avtryck på skärmen. Människor som tror att de är upphöjda på något sätt bara för att de lyckats låna till sig pengar för att köpa en ny flådig bil eller den allra senaste smarta telefonen av valfritt märke, tillverkad i en fabrik i Kina.

Människor. Han hatade dem allihop av hela sitt hjärta. Men redan för några dagar sedan, hade han lyckats släcka ett av alla dessa brinnande tomtebloss till ”liv”. Känslan var oslagbar och han hoppades att få känna av den igen, väldigt snart. Aron mötte den svenska apokalypsen med ett brinnande hjärta och med ett stort, brett flin över hela ansiktet.

Känslan att gränsla en cykel var obeskrivlig för Mattias. Det var inte bara det faktum att han redan hade gått alldeles för många mil eller att han hade sovit den utmattades sömn bak i bandvagnen alldeles för många gånger.

Istället var det frihetskänslan som han uppskattade mest; känslan av att själv kunna trampa sig fram mot det mål som han mer eller mindre frivilligt hade satt framför sig. Målet som han till varje pris skulle nå.

Hemma i Bromma hade han sin familj som förmodligen väntade på honom. Inte en utmaning skulle få stå i vägen för honom, allt motstånd skulle krossas!

Jag tog den långa vägen hem; tillbaka mot affären där jag stod och väntade på ”grön gubbe” innan jag kom till sans och fattade att det inte skulle komma någon gubbe över huvud taget. Jag tittade ändå ordentligt åt vänster, åt höger och sedan åt vänster igen innan jag korsade Birger Jarlsgatan.

Tiggaren utanför ICA var borta sedan länge och förutom ett par vilsna själar, såg jag inte mycket till liv i min del av staden. Skönt!

Åh, saliga moder vilken härligt kaotisk situation han befann sig i nu! Alldeles nedanför motorvägen i höjd med ICA Maxi Lindhagen, stod han och log så stort som det bara gick.

Allt var precis så som han hade drömt om och önskat. Bilar stod i brand, folk grät och tjöt som stressade grisar och människorna som inte drabbats av olyckor, var helt förvirrade.

Har ert älskade internet försvunnit nu apjävlar, tänkte han för sig själv. Har elen OCKSÅ försvunnit? Vad jobbigt det måste vara för er som är så urbota korkade.

Madeleine tillbringade ett tiotal minuter tillsammans med den tacksamme mannen i Mercedesen. Han presenterade sig som Petras och var från Litauen, men arbetade som byggare i olika projekt i Stockholms innerstad.

Efter att ha plåstrat om och hjälpt honom ur bilen, frågade Madeleine vart han skulle ta vägen och om allt var bra. Petras skrattade och pekade mot staden.

Pirma padaryk darbą, o po to daryk ką nori, lady. First I do what I must, then I relax. First get to workplace to see if friends are there, then we relax and heal.

Fy fasen vad mycket skog vi har i Sverige, tänkte Henriksson när han snubblade fram över mossa och ris i den skånska skogen. Han och hans lilla trupp om sammanlagt fyra individer befann sig några kilometer söder om Hässleholm. Uppgiften just nu bestod endast i att så snabbt som möjligt anskaffa transportmedel som gav bättre utdelning när det kom till ration mellan förbrukad energi och kilometer väg de lagt bakom sig.

Löpning och marsch funkade bra ett tag, men med tanke på att de skulle ta sig från den sydligare delen av riket till det som de allra flesta idioter trodde var mitten, alltså Stockholm, gjordes bäst på annat sätt. Därför hade de alla fyra som mål att hitta varsin LTAC; Lätt Terränggående AttackCykel, som de lite mer robusta cyklarna skämtsamt kallades i hans förband.

Att cykla i tjugo till trettio kilometer i timmen slog definitivt det monotona läget att sätta en fot framför den andra. Fick de ont i bakdelen, kunde de roa sig med att marschera i tre till fem kilometer i timmen.