Mitt i natten hade det börjat regna. Såklart. Han befann ju sig i världens rövhål när det kom till lynnigt väder. För några år sedan hade sommaren varit så dålig att Sverige knappt tog semester över huvud taget. Under juni och juli månad hade Aron jobbat ensam på IT-företaget som hade anställt honom. Det var ett rent helvete. Telefonerna ringde konstant och meddelandena i inboxen slutade aldrig att komma.

Men det var precis innan han överlämnade sig åt sitt nya kall; att få se mänskligheten gå under och att rena modern från denna äckliga cancersvulst som Homo Sapiens Sapiens utgör.

Herregud vad löjlig hon kände sig! Madeleine stod på andra sidan bron och blickade tillbaka mot de två utmaningarna hon hade bakom sig. Mörkret i tunneln hade hon enkelt ha kunnat åtgärda genom att ta fram pannlampan som låg praktiskt tillgänglig i en av de yttersta fickorna i ryggsäcken. Själva tunneln var dessutom inte alls lång och bron över vattnet som hon kämpat sig över var ännu kortare.

Hon skrattade åt sina inbillade monsterupplevelser och sin rädsla för mörker och höjder. Hon la cykeln försiktigt vid sidan av järnvägsrälsen och gick med modiga steg ut på bron igen och kikade ned mot det mörka vattnet under henne. Plötsligt hörde hon ett av de dåliga skämt som hennes ex hade skrattat så mycket åt:

Vet du vad det är för likhet mellan en hängbro och en kille som suger av en?
Det är inte förrän man tittar ned som man blir skräckslagen.