När jag skrev del 2 i krispärmen, förstod jag inte att jag hade gjort ett misstag. Allt i den delen handlar nämligen om det som jag tyckte hade störst risk för att inträffa; ett stort strömavbrott. Vad jag inte hade tänkt på då, var att kriser kan handla om precis allt; en gasläcka, eld, strömavbrott, oroligheter i samhället och så vidare.
Det är såklart viktigt att ta en ordentlig funderare på vad som kan hända, vilka kriser som verkligen riskerar att kunna inträffa. Det är också viktigt att ha stolpa upp dessa händelser och ange dem som ”kapitel” på första sidan (ditt index). En panikslagen människa har inte tid att läsa igenom en halv roman för att läsa om hur gasen stängs av i en lägenhet. Personen behöver en väg framåt och tydliga instruktioner i hur den ska handskas med situationen.
81 dagar. Snart tre månader i frivillig, något avslappnad karantän. Jisses!
Förutom att kroppen tar ordentligt med stryk och att livet börjar te sig aningen vardagligare än vanligt, är det ”business as usual”. Det är konstigt att IT-branschen aldrig saktar ned eller lugnar ned sig. Visst finns det ett mycket större behov av teknologi för att vi ska kunna köra våra möten och sköta alla affärer men samtidigt önskar jag på något sätt att allt kan lugna ned sig lite.
Om du har börjat tänka på hemberedskap eller prepping och kanske har säkrat tillförsel eller lagring av vatten, har du säkert också identifierat nästa steg som är föda eller energi.
Vatten är nödvändigt för att vi över huvud taget ska kunna leva. Energi är lika viktigt, även om vi överlever längre utan mat. Men vi kan klara oss väldigt mycket längre utan föda än vad vi gör utan vatten, även om vi påverkas starkt av att vara hungriga.
Därför är det också viktigt att ha ett förråd med mat om en kris skulle uppstå.
Det har blivit svårare och svårare att skriva i dagboken. Inte för att livet blir svårare, utan för att det är utmanande att skriva något intressant. Det mesta har blivit en vardag, ett nytt normalläge eller ett nytt sätt att leva.
Vi har inte längre hopp om att låta vår son gå i skolan vid fler tillfällen denna termin. Visst är det tragiskt och lite ledsamt, men än så länge klarar åtminstone han av sina plikter med godkänt betyg.
Vardagen och livet är en ständig kamp. Kampen mot tristess, mot att tappa fokus och mot att förlora fästet. Nu har familjen varit samlad i över fem veckor; skilda från jobb, skola och normalitet. Den ständiga närvaron och samvaron har blivit det normala.
Även om vi har vant oss vid situationen, är läget inte normalt. Vi har kanske kommit till någon slags normalitet, men mycket annat i omvärlden delar inte vår vardag. Skolan där vår son går är ett bra exempel. De godkänner sonens frånvaro och förstår vår situation, men jag tror inte att de kan sätta sig in i vår situation riktigt ännu. För lärarna blir nog vardagen att återigen registrera sonens frånvaro. En dag till.
Hej igen! Inläggen eller dagboksbladen skriv inte lika tätt längre och just nu av en enda anledning; IT-Sverige går på högvarv! Under slutet av förra veckan och hela denna vecka har jag i princip jobbat mellan 07:30 till 23:00. Självklart med raster av promenader, umgänge med familjen och andra sysslor. Men ändå!
Microsofts tjänst för grupparbete ökade under loppet av några veckor från ett tiotal miljoner användare till 44 miljoner, något som inte ens denna ofantliga mjukvarujätte har lyckats ta höjd för.
Ännu en dag till ända. När jag insåg att veckan snart var slut, utbrast jag till hustrun:
Vet du, det är konstigt… Och jag menar inte att det är tråkigt att vara hemma hela tiden. Men det är lustigt att tiden går lika fort även om det liksom inte händer något.
Hej hej, hallå dagboken! Finns det något som heter pandemi-slentrian? Alltså den där känslan när man är så fruktansvärt trött på all skit, att man önskar att något nytt kunde hända. I familjen känner vi så nu i alla fall efter 19 dagar.
Men trots att livet känns blasé, trots att vi är oändligt trötta på att vara hemma och trots att det börjar kännas som måndag hela veckan snarare än lördag hela veckan, finns fienden där. Den väntar tålmodigt.
Så var det fredag igen. En ny dag med allt vad det innebär i form av arbete, presskonferens för att lugna oss, att handla för helgen och försöka hinna med arbetet mellan allt detta.
Vi brukar bege oss en bra bit utanför staden för att handla inför kommande vecka och så gjorde vi också idag. Hyllorna på ICA Maxi i Nacka, gapade fortfarande tomma, åtminstone i avdelningarna för bakning. Vårat lager av Manitoba Cream-mjöl har tagit slut och jag ville därför fylla på det så snart som möjligt. Men det visade sig vara lönlöst idag. Bättre lycka på att annat ställe.
Igår skrev jag inget inlägg. Det berodde på att jag somnade bredvid sonen strax efter klockan 21:00. Jag vaknade halv ett och funderade på om jag skulle skriva några rader men orkade inte utan somnade om.
Idag har det varit full fart under förmiddagen dock. Mängder av möten som har fått min MacBook att koka över av hetta. Sedan har det formligen rasat in e-mail att ta hand om. Det känns som att IT-Sverige tog en paus under förra veckan, men har återgått till full fart igen nu.
